Jag kan inte glädjas åt andra om de inte är ödmjuka.
Det är bra om man är optimist och nöjd med livet. Men frågan är om man är så nöjd om man hela tiden behöver hävda allt som är fantastiskt med ens liv.
Träffar en kille som är expert på att förtydliga allt han är nöjd över. Han är nöjd med sitt utseende, sin hälsa, sitt jobb, sin lön, sina kollegor, sina vänner och sin fritid. Han har en hel del förmåner på jobbet som han pratar om varje vecka. Han har bokade resor som han har påmint om cirka +10 gånger och när han är ledig vill han gärna prata om det mer än en gång. Han kan också kommentera på ett sätt som jag tolkar som att han vill belysa kontraster som t.ex “just det, du ska jobba!” när han är ledig eller “när kom du hem från jobbet idag?” när han jobbat halvdag.
Om jag öppnar upp mig om något jag hade velat förändra kan han svara “Jag har det så lyxigt för jag har jättebra… (säger det jag har lyft som ett problem)”.
Jag tycker att det är okej att vara nöjd och glad. Men när man varje vecka påminner andra om sitt lyxiga och roliga liv känns det mer som skryt?
Känner ni medglädje oavsett hur ofta någon påtalar roliga planer och förmåner i livet?
